Mitt namn är Gunilla men jag brukar också kallas för Nilla. Jag och min man bor i Ebbalycke som ligger utanför Sölvesborg. Vi har 2 barn, en dotter född 1982 och en son född 1986. Jag har 3 barnbarn: jag är mormor till Alva och farmor till Calle och Lotta. Jag är född med en sällsynt sjukdom som heter Klippel Trenaunay syndrom (Klippel-Trenaunay-Syndrome). Denna sjukdom har varit orsak till att jag fått ytterligare 2 sällsynta sjukdomar, CTEPH (kronisk lungemboli) samt May Thurner syndrome.
torsdag 25 maj 2017
Vilket jäkla blåmärke!
Den 3:e maj vaknade jag med ett “ganska litet” blåmärke vid höger öga.
Blåmärket ökade i storlek under hela dagen , så på eftermiddagen ringde jag 1177
för att höra hur jag skulle göra . Hon som jag pratade med tyckte att jag skulle åka in till Vårdcentralen i Sölvesborg för att ta ett PK-prov och få provet analyserat för att få ett aktuellt värde. Hon tyckte att detta var viktigt och det var väl ungefär också vad jag själv hade tänkt. Tony och jag åkte in till Vårdcentralen där jag började med att anmäla mig i “luckan” å där blev jag tillsagd att vänta på en distriktssköterska. Jag fick träffa distriktssköterskan som tyckte att jag borde träffa en läkare så det var bara till att gå tillbaka till “luckan” igen å betala för ett läkarbesök. Efter detta fick jag vänta en liten stund innan läkaren kom och ropade upp mitt namn. Det första läkaren frågar mig är om jag röker eller snusar?! Sedan frågar han mig om jag medicinerar med Waran och varför jag gör det (alltså hade han inte alls kollat i min journal). Han frågar om jag använder glasögon och då svarar jag att det gör jag bara när jag tittar på TV. Jag får till svar att det är nog glasögonen som tryckt så att jag fått detta blåmärke. Efter detta var han klar att skicka hem mig, men jag får säga till honom att det bör väl tas ett PK-prov och då skickar han mig vidare till laboratoriet. På laboratoriet fanns Anthony på plats så han tog ett PK-prov, analyserade det och jag fick det aktuella värdet som låg på 2,8. Alltså hade det stigit från 2,4 till 2,8 på en vecka.
Dagen efter läkarbesöket fick jag ett telefonsamtal från AK-mottagningen på Blekingesjukshuset i Karlshamn. Då fick jag reda på att jag skulle fortsätta med samma ordinationen av Waran som tidigare å sedan skulle dom skicka ett brev till mig också. När jag fick brevet med ordinationen så hade jag nästan förväntat mig att ett nytt prov skulle tas ganska snart igen för att se så att värdet inte fortsatt att stiga, men nejdå, nästa prov var satt till den 24/5 som det var planerat sen tidigare. Jag tycker faktiskt det är konstigt att dom inte reagerade på detta med blåmärket.
Tony och jag kollade en del på internet och vi kom fram till att det borde tagits ännu fler blodprover. Vid såna här tillfällen med blåmärken i samband med Waranmedicinering så bör man bl.a. kolla Trombocyterna för att bl.a. utesluta Anemi.
Blåmärket som var “ganska litet” från början ökade mycket i storlek och det har nu gått mer än tre veckor och fortfarande är dett blått nedanför ögat. Jag har fotat blåmärket i stort sett varje dag för att hålla koll på förändringarna.
Det har inte gjort ont alls, de första dagarna var det mest en känsla av obehag när jag t.ex tittade åt sidorna. Jag har ju haft såna här blåmärken tidigare, men då har det aldrig blivit så här stort som det blev denna gången. De blåmärken som jag haft vid ögat har blivit större och större för var gång som de uppkommit. Man kan ju undra hur stort det blir nästa gång, eftersom det var så här jäkla stort nu!! Kommer det täcka halva ansiktet nästa gång??!!?? Tony och jag diskuterade om det varit vid samma öga hela tiden och vi kom fram till att det nog allltid varit vid höger öga.
Idag mer än 3 veckor efter uppkomsten så ser det ut så här:
Nu blev det inget PK-prov taget igår den 24:e maj eftersom mitt Waran blivit utsatt p.g.a operationen som jag genomgick på Akademiska sjukhuset i Uppsala i måndags
den 22:e maj. Just i dagsläget tar jag både Fragminsprutor och Waran å ett nytt PK-prov skall jag ta i morgon för att se om värdet kommit upp i rätt nivå så att jag kan sluta med sprutorna.
Nilla
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du har ju blivit så dåligt behandlad så man blir arg och ledsen. Dom skulle ha tagit detta på allvar direkt. Hur dåligt har det inte blivit :( . Känner så med dig för man blir ju så frustrerad när det känns som man trampar i lera och inget händer. Jag fick själv gå på för låg hormonhalt ett år i onödan innan jag fick tag på en läkare som tog mig på allvar.
SvaraRaderaSer att det blåa nästan gått bort nu men hade du fått rätt hjälp från början
så hade du inte behövt lida så. Hoppas allt ordnar sig
Stor varm kram
från
Malin