Jag blev utmanad av min dotter på Facebook att lägga upp 3 positiva saker i 5 dagar. Första dagen var i lördags och då gick det bra, sen skulle jag fortsätta igår men då
blev det svårare. Jag är ingen negativ person men det var ändå svårt att skriva
3 positiva saker. Visst händer det positiva saker varje dag, men jag ville ha nåt mer positivt att skriva än de där vanliga sakerna som händer i stort sett hela tiden (som t.ex. att jag har varit ute i solen å att min man har fixat middagen m.m, m.m).
Dagen igår var väl ganska positiv från början, men det var ingen dag som var sådär utöver det vanliga, så jag struntar i den där “utmaningen” i fortsättningen. Ja, annars vet jag många som skulle behöva få en sån här utmaning på Facebook Det finns ju många som knappast alls skriver om nåt positivt som händer utan det mesta är negativt. Visst det finns också de som bara delar statusar när allt är “rosenrött”, men jag struntar ändå i att fortsätta utmana folk eftersom många varken svarar på utmaningen eller antar utmaningen. Jag försöker att skriva både positiva och negativa statusar eftersom det finns så mycket att vara glad för här i livet trots sjukdomar och annat elände.
Jag satt i alla fall ute lite i solen igår, men sen var mina smärtor “djävulska”. Jag längtar ju hela vintern efter värmen och sommaren, men sen när det blir varmt så får jag problem med benet där jag har mina “kärlmissbildningar”. Benet svullnar och sen blir värken “olidlig” å då skall ni veta att jag ändå har en “hög smärttröskel”. Har ju haft smärtor i det här benet hela livet, men tyvärr har det ju blivit värre ju äldre jag blivit och mycket i livet kan man vänja sig vid, men smärtor tror jag aldrig att man vänjer sig helt vid.
Jag skrev lite i en grupp på Facebook om mina smärtor och jag fick då en kommentar av en person som “tyckte synd” om mig, det är inte så att jag skriver om mina smärtor för att nån skall “tycka synd om mig” utan jag skriver mer för att visa hur det är att leva med en ovanlig, kronisk och obotlig sjukdom som Klippel-Trenaunay Syndrom. Visst kan det kännas lite trist att det skulle dröja mer än 60 år innan jag träffade en läkare som nu gör ingrepp (operationer) som hade hjälpt mig tidigare i livet. Jag hoppas i alla fall att allt jag varit igenom kan vara till nytta för de yngre som föds eller lever med den här diagnosen. Jag tycker ändå att jag har haft ett bra liv trots sjukdomen. För mig har det inte funnits mycket som “stoppat mig” att göra det som jag viljat göra. Mitt positiva humör och en familj som alltid har ställt upp för mig har ju säkerligen påverkat detta också.
Igår kväll grillade Tony några korvar som vi åt till potatissallad och grönsallad. När vi hade ätit färdigt hade jag så ont så det fick bli sängläge för min del. På grund av smärtorna så orkade jag inte göra allt det som jag annars hade planerat att få uträttat denna dag och att bara sitta med benet hängandes gör att benet svullnar ännu mer så det enda som gällde var “sängläge”. Jag tycker verkligen inte om att ligga till sängs eftersom jag blir så rastlös av det, särskilt när jag vet att det finns massor som skall göras här hemma.
Tony fixade igår kväll så att räkningarna blev betalda idag och det känns så himla skönt när detta är gjort.
Jag låg och kollade färdigt på säsong 23 av “De unge mødre” på DPlay. Jag somnade inte förrän efter kl: 02:00 i natt. Det var då som jag först kände mig fullt smärtlindrad och avslappnad för att kunna sova. Jag sov ändå inte alltför länge i morse och vaknade i alla fall inte med smärtor, så det var dagens positiva början av denna dag.
När Tony och jag ätit frukost i morse så fick Tony köra iväg, först till Arbetsförmedlingen i Sölvesborg för att få nåt papper där, sen vidare till Karlskrona för en arbetsintervju som gäller ett “sommarjobb”. Min tanke var att jag skulle åkt med så att vi kunde handlat en del i Karlskrona också, men jag orkade verkligen inte sitta och åka bil några längre sträckor idag utan jag stannade hemma för att fixa och dona lite här i stället. Tony var inom Biltema i Karlskrona där han handlade lite grejer som var planerat.
Personalen på AK-mottagningen vid Blekingesjukhuset i Karlshamn hade ringt till Tony angående mitt PK-prov som jag tog i fredags och som var för lågt då. Dom ville att jag skulle åka in till Vårdcentralen idag för att ta ett nytt prov, så när Tony kom hem blev det en tur in till Vårdcentralen i Sölvesborg. När jag var klar där så körde vi vidare till Bromölla för att handla lite. Först in på Lidl för att kolla lite där. Jag hade bl.a funderingar på att köpa mig ett par nya “Foppatofflor”, men jag tyckte inte att jag hittade några som satt bra på min just nu väldigt svullna fot. När vi var klara där så körde vi vidare till Maxi för att handla det mesta av matvarorna där.
Nu ikväll ska vi mest bara “slappa” och fixa i ordning lite middag till oss.Kram
Nilla
Mitt namn är Gunilla men jag brukar också kallas för Nilla. Jag och min man bor i Ebbalycke som ligger utanför Sölvesborg. Vi har 2 barn, en dotter född 1982 och en son född 1986. Jag har 3 barnbarn: jag är mormor till Alva och farmor till Calle och Lotta. Jag är född med en sällsynt sjukdom som heter Klippel Trenaunay syndrom (Klippel-Trenaunay-Syndrome). Denna sjukdom har varit orsak till att jag fått ytterligare 2 sällsynta sjukdomar, CTEPH (kronisk lungemboli) samt May Thurner syndrome.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar