Jag blev intervjuad om mina sjukdomar och mina smärtor…

Idag blir det ett lite annorlunda blogginlägg. Jag tänkte skriva lite om en intervju för en tidningsartikel. Förra året blev jag kontaktad av en journalist från en lokal tidning som heter Blekingeposten.

Detta är framsidan av tidningen och där står det följande:

Optimist trots den svåra smärtan.

Det ena dystra beskedet efter det andra. Gunilla Hansen från Olofström har kämpat mot ovanliga sjukdomar som Klippel-Trenaunays syndrom och CTEPH sedan barndomen och lever med ständig smärta. Men hon har ändå en ljus syn på livet.

Här följer artikeln från tidningen:

Gunilla Hansen från Olofström, har kämpat mot svåra och ovanliga sjukdomar i hela sitt liv. Trots att hon aldrig är smärtfri är hon optimistisk inför framtiden.

Gunilla, som idag bor i Sölvesborg, är uppvuxen i Gillesnäs i Olofström. Redan när hon föddes såg läkarna att det var något som inte stämde, hon hade stora röda smultronmärken runt vänstra knäskålen.

När hon var i tvåårsåldern skickades hon till Malmös lasarett för att operera bort kärlmissbildningarna som visade sig vara Klippel-Trenaunays syndrom, en mycket ovanlig sjukdom.
- Sjukdomen kan vara av lindrig art eller svårare och jag fick den svåraste som sitter i de djupa venerna. Det blev lite bättre efter operationerna som jag fick göra om vartannat år, men jag har alltid haft kroniska smärtor i ben och fot säger Gunilla när hon sitter vid köksbordet i Ebbalycke i Sölvesborg med en liten dosa i händerna för att mäta syrehalten i blodet.

Propp i lungan.

I tonåren fick hon mer problem med sitt ben. Kärlen inflammerades och benet och foten svullnade. Efter nian sökte Gunilla jobb, men eftersom hon imte kunde ta vad som helst, så gick hon en kontorsutbildning på AMU i Ronneby. Där träffade hon sin blivande make Tony. De förlovade sig och fick två barn. Graviditeterna gjorde Gunilla sämre och redan sex månader efter att dottern var född fick hon opereras igen. Hon kämpade på med jobb och barn och fick ta starka värktabletter men blev till sist sjukpensionär.

År 2008 fick hon en propp i lungan och kunde knappt andas. Hon fick blodförtunnande medicin under sex månader, men när medicinen togs bort fick hon återigen stora problem med sin andning. På lasarettet hittade man inga nya proppar, men året därpå, strax innan jul blev hon så dålig att hon blev inlagd.
- Tyvärr träffade jag en dålig läkare som sa att jag vägde för mycket och att jag skulle sluta att tänka så mycket på andningen. Då skulle allt bli bra så han skickade hem mig igen.

Inget val.

I februari 2009 togs ultraljud på hjärta och lungor, där man såg att det var för högt tryck i lungkretsloppet. Påsken 2010 fick hon åter tas in på lasarettet. Hon fick en bra läkare som upptäckte en ny propp i lungan och hon sattes återigen på blodförtunnane medicin. Men en dag ringde läkaren och frågade henne hur hon mådde efersom trycket bara ökade hela tiden. Hon skickades till Lund där man konstaterade att hon också led av CTEPH – kronisk lungemboli som orsakas av proppar.
- Min medicin kostade 26 000 kronor, men som tur gick det på högkostnadsskyddet. Jag fick också Viagra som faktiskt är en hjärtmedicin och fick lite lättare att andas, men trycket fortsatte ändå att öka, säger Gunilla.

2011 blev hon erbjuden en lungoperation på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Läkaren informerade henne noga innan om att det var en mycket riskfylld operation. Hon kunde få en stroke, njurarna kunde lägga av, hon kunde dö på operationsbordet.
- Vad har jag för val, frågade jag, för jag kände att gjorde jag inte operationen skulle jag dö säger Gunilla.

Kyldes ner.

Gunilla blev nersövd och hennes kropp kyldes ner. Detta för att hjärnan ska klara sig utan syre. När operationen var klar kunde man inte väcka henna för hjärtat rusade, så man fick låta henne sova.
- Jag drömde konstiga drömmar, säger Gunilla som låg nersövd i flera veckor.
Det gick inte att väcka henne förrän efter tredje försöket. Hon fick dialys eftersom njurarna lagt av. Hon kunde inte röra sig i början och inte heller tala efter en trakeotomi i halsen. Men njurarna kom igång och efter ett tag flyttades hon med sjukhusflyg till Blekingesjukhusen.

När sonen fick se henne första gången efter operationen svimmade han eftersom han trodde att hon nu skulle vara som vanligt igen. Efter fyra månader återvände Gunilla till livet och fick på nytt lära sig att gå. Efter en tid upptäckte man att hon hade ytterligare en sjukdom, May-Thurner syndrom, vilken gör att hon har ett stopp vid naveln där blodet inte kan komma förbi, utan måste ta en omväg via äggstockar och njurar.

En dag sa läkarna att de inte kunde göra mer för henne. Men Gunilla gav sig inte utan lyckades hitta en läkare via en Facebookgrupp som genom en ny operation kunde underlätta för Gunilla. En operation hon måste göra då och då.
- Men jag är ändå hoppfull och har alltid varit positiv. Jag vill med min berättelse få andra att få upp ögonen för dessa sjukdomar. Jag har också haft ett fantastiskt stöd i min make Tony, säger Gunilla och tittar på Tony.

Klippel-Trenaunays syndrom.

* Klippel-Trenaunays syndrom är en medfödd sjukdom som kännetecknas av hudförändringar i form av så kallade portvinsfläckar, kärlmissbildningar i blod och eller lymfkärlssystemet samt skelettförändringar och förstorade mjukdelar.

* Syndromet beskrevs första gången år 1900 av de franska neurologerna Maurice Klippel och Paul Trenaunay.

* Idag går det inte att bota Klippel-Trenaunays syndrom.

Länk till Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser:
http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/klippel-trenaunayssyndrom
Länk till Socialstyrelsens kunskapsdatabas om ovanliga diagnoser:
http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/pulmonellarteriellhypertension

5 år sedan jag började gå :)

I måndags den 13:e februari firade jag 5-års jubileum!

Det var då 5 år sedan jag tog mina första steg med hjälp av “gåbordet” på Rehab vid Blekingesjukhuset i Karlshamn. 
Jag opererades den 23:e november 2011 på Karolinska sjukhuset i Solna
 och då blev det en hel del komplikationer. De flesta organ hade lagt av så det blev aktuellt med ECMO- behandling för att jag skulle överleva, utöver ECMO så hade jag dialys dygnet runt eftersom njurarna också strejkade. Läkarna kunde den 14:e december koppla bort ECMO-maskinen men det fanns fortfarande en hel del som inte var okej med min kropp. Jag andades fortfarande med hjälp av respirator och hade en s.k “track” i halsen, jag hade dialys dygnet runt och jag kunde inte röra varken armar eller ben, så det fanns det mycket att jobba vidare med.
Den 21:e december 2011 var jag så pass bra att jag kunde flygas hem till Blekinge. På flygplanet fanns både läkare och sjuksköterska som följde med hela vägen. När vi kom till Ronneby Airport i Kallinge så fanns det en väntande ambulans som sedan tog oss till Blekingesjukhuset i Karlskrona. Där tog jag adjö av läkaren samt sjuksköterskan och jag blev inlagd på Intensiven.
Den 28:e december 2011 slapp jag slangen/tracken i halsen och kunde prata igen, dagen därpå fick jag en rullstol som jag fick provsitta.

                       
Jag fick ligga kvar på Intensiven några dagar till och flyttades på Nyårsafton 2011 över till Hjärtintensiven. Där låg jag sedan kvar tills den 10:e januari 2012 då det blev förflyttning till ÖVA på Blekingesjukhuset i Karlshamn.   
Därefter blev det ytterligare en “flytt” till, denna gång till Medicinavdelning 8 innan det den 2:e februari 2012 blev dags för “flytten” till Rehab och det var där jag tog mina första små steg med “gåbordet” den 13:e februari 2012.  


Nilla