Upp till kamp!

I natt kom sonen hem igen från sin tur till Karlskrona, jag vet att han kör bra, men är alltid orolig när han är ute på vägarna och far, så jag känner mig alltid lugnast när han är hemma
här igen. 
  
Idag läste jag en uppsats som min dotter hade skrivit på sin utbildning, hon hade skrivit en uppsats om lite av sin uppväxt och sin skolgång, jag blev både glad och ledsen när jag läste denna uppsats om hennes upplevelser under skolgången och hennes första år i skolan, glad för att hon verkar nöjd med vad vi har gjort, men ledsen för att hon hade det så hemskt i skolan, ibland tror jag faktiskt att hon hade det värre än vad både hon och vi nu i dagsläget vill minnas. Hon säger själv att hade det varit idag så hade hon nog lätt kommit över det, men just då i den åldern som hon var, så var det inte så lätt att komma över vissa saker, det var saker som kändes betydligt större då än vad hon idag hade upplevt som hemska. Jag tror att det är bra om man verkligen kan tänka så som hon gör och få de här hemska upplevelserna på avstånd och se livet från en ljus sida. Jag har också en skolgång, ganska lik min dotters, mobbad för både det ena och det andra, men av skolkamrater upplevdes jag nog som en positiv och glad person, jag tror att jag upplevdes som den där lilla tjejen som alltid var en jätteglad och sprallig person, men innerst inne bar jag på en massa jobbiga saker som jag inte ville oroa min far/pappa med, han hade ändå så mycket att ta hand om, han var ensamförsörjande förälder för mig och mina 2 systrar och det var nog inte det lättaste på sextiotalet, men jag upplevde att vi hade en mycket lycklig barndom med mycket kärlek och en underbar sammanhållning inom familjen. Tilläggas bör ju att jag på grund av min sjukdom ofta låg på lasarettet och det var många sjukhusvistelser, detta på sjukhuset i Malmö, där fick han lämna mig och sedan återvända hem till Blekinge. Varje gång jag skulle läggas in på sjukhuset, så fick min far ta ledigt från jobbet för att åka med mig till Malmö, och på denna tid fanns ingen ersättning från Försäkringskassan, och absolut inte den möjlighet som idag finns för föräldrarna att stanna kvar på sjukhuset hos barnen, han fick lämna mig där för att sedan hämta mig när jag blev utskriven. De dagar som han fick ta ledigt från jobbet, blev ju dagar utan lön, ett ganska stort avbräck för en ensamförsörjande förälder, jag hörde honom aldrig beklaga sig, men jag förstår idag varför han röstade som han gjorde, detta blir en tanke som idag dyker upp igen med tanke på att det i år är valår. Dessa sjuk- och föräldraförsäkringar som idag finns var min fars generation med om att bygga upp, jag vet i alla fall hur viktiga de här skyddsnäten är för oss i det här landet och jag vet vad jag tänker rösta på till hösten när det blir val igen. Låt oss inte rasera det som finns kvar av denna välfärd!

  Nilla