Trist är bara förnamnet…

Jag hade önskat att jag kunde skrivit något positivt i bloggen idag, men tyvärr så är det inte så mycket positivt att skriva om idag heller. Om jag bara kunde fått leva smärtfritt någon dag så hade det varit underbart och visst är det så att jag alltid har levt med smärtor på grund av min medfödda sjukdom men just nu känns det oöverkomligt när smärtorna i min friska fot också är för jävliga. Igår låg eller satt jag med benen i höjdläge under i stort sett hela dagen, jag hade stora problem med att bara gå till och från toaletten, men var ju så illa tvungen. Jag tar ju mina vätskedrivande mediciner för att hjärtat inte skall vara så ansträngt och det medför ju en hel del toalettbesök. Idag har jag tvingat mig upp eftersom jag hatar att ligga och se allt som behöver göras och sedan inte kunna ta tag i detta, sånt gör mig oerhört stressad. Igår gjorde jag inte ett skit här hemma utan Tony fick börja att rensa både gammal disk och annat innan han kunde fixa kvällens middag. Det känns verkligen urtrist att han skall behöva ta sådant som jag i vanliga fall klarar av att fixa. Han får ju ta hand om så mycket andra sysslor som jag inte orkar med och detta efter att ha jobbat hela dagen. Tyvärr så hjälper varken giktmedicinen eller de smärtstillande medicinerna mig så jag hoppas snart få komma till någon läkare så att jag kan få hjälp till bättre smärtlindring, jag behöver även få något besked om min dåliga hörsel som jag tyckte blev lite bättre ett tag efter att jag gjort s.k. tryckutjämning i 14 dagar men sedan har det blivit sämre igen. Jag skulle tro att det är vätska bakom trumhinnan igen, jag hade ju problem med det för några år sedan (när jag hade legat kopplad till en del livsuppehållande maskiner såsom ECMO och respirator), den gången var jag ju nästan döv och då fick jag träffa en öronläkare. Den gången åtgärdades det genom att läkaren stack hål på trumhinnan och fick ut vätskan, men han sa också att det eventuellt skulle återkomma och att det i så fall nog skulle behöva opereras in rör i stället. Idag tvingade jag mig i alla fall upp trots smärtorna, även om det är svårt så får man ibland bita ihop helt enkelt. Att bara ligga och inte göra något gör ju att jag känner mig helt värdelös och då mår jag sämre psykiskt också. Jag har i alla fall tömt diskmaskinen, tagit hand om gårdagens disk och plockat undan lite annat här samt hängt upp tvätten som låg i tvättmaskinen och startat en ny tvätt, så lite bättre har det gått idag, man får vara glad för det lilla.

Något mera positivt är det i alla fall att när Tony kommer hem från arbetet så tar vi min syrgas och rullstol med oss och kör till IKEA i Älmhult. Lika bra att passa på att äta där också så slipper ju vi ju fixa någon middag ikväll. Jag kommer att skriva lite i mitt nästa blogginlägg vad det blev för inköp på IKEA.

Dagens citat!

What doesn’t kill you makes you stronger!

Önskar alla läsare en fin kväll!