Tänkte på en sak idag, hur många är det som har komplex med sin kropp? Jag har ju ett stort dilemma och det är att jag har aldrig velat visa upp mitt ben p.g.a alla ärr från operationerna som jag genomgått. Jag ville ju både visa hur jag såg ut men ändå dölja mycket… Det var ju också så att när jag började i skolan så ville jag gå i klänning och det fick jag göra. Min far som hade ensam vårdnad om mig och mina systrar tyckte nog att jag skulle få göra det jag ville, samtidigt tror jag eller vet att jag betydde lika mycket som mina systrar för honom med eller utan ett fint ben. När jag senare kom upp i skolåldern ville jag bara dölja benet och jag t.o.m. dolde det för de killar som jag var tillsammans med. Ibland var det ju lättare att säga: jag kryper ner innan du kommer och lägger dig och då såg dom ju inte mitt ben. Det tog t.o.m tid innan min nuvarande make fick se mitt ben. Nu känner jag att jag har släppt på en del av mina komplex. Det går lättare nu, men jag kommer ju aldrig lägga mig och sola på en strand där alla kan se mitt ben. Jag kommer ihåg när barnen var små och vi åkte till stranden, då döljde jag alltid mitt vänsterben med en handduk eller något annat. Nu tycker jag det går lättare, men jag har fortfarande ångest för att sola öppet på en strand. Jag solar gärna hemma där ingen ser mig. Visst har jag blivit bättre på att inte skämmas för min kropp, men fortfarande så känns det som att ingen vill vara med mig om dom ser hur jag ser ut (och det är kanske sånt man får leva med efter mobbning och dyl.) Däremot pratade jag med min dotter i helgen om detta, hon och min son har nog aldrig tänkt på “mitt handikapp” innan det var någon på deras skola som var spydig och tyckte att mina skor o annat var underligt. Nu har jag ett barnbarn som snart fyller 6 år och hon påtalar inte hur mitt ben ser ut, hon tänker mer på att jag ibland behöver hjälp att hämta grejer m.m eftersom jag har ett rörelsehinder.
Mitt namn är Gunilla men jag brukar också kallas för Nilla. Jag och min man bor i Ebbalycke som ligger utanför Sölvesborg. Vi har 2 barn, en dotter född 1982 och en son född 1986. Jag har 3 barnbarn: jag är mormor till Alva och farmor till Calle och Lotta. Jag är född med en sällsynt sjukdom som heter Klippel Trenaunay syndrom (Klippel-Trenaunay-Syndrome). Denna sjukdom har varit orsak till att jag fått ytterligare 2 sällsynta sjukdomar, CTEPH (kronisk lungemboli) samt May Thurner syndrome.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Finaste du, du är fin precis som du är! Jobbigt med kroppskomplex, jag har det!
SvaraRaderaDet är verkligen hemskt med kroppskomplex, jag är absolut inte nöjd med hur jag ser ut, även om man borde vara det. Men än idag tar hårt på mig vissa saker! :/
SvaraRaderaDu är så fin . kroppen vi alla har en brist eller en sjukdom , synlig eller osynlig ,det gäller bara man ska älska sig själv på alla sätt ������
SvaraRaderaJag har ett större ärr från en Brännskada på min ärr jag har komplex för
SvaraRaderaTror verkligen att de flesta har ett komplex över si kropp, litet som stort och för det mesta är det en själv som bara tänker på det och ingen annan. Det är jättetråkigt att det ska behöva vara så eftersom man är fin precis som man är! <3
SvaraRaderaDet där med kroppskomplex kan vara riktigt jobbigt. I perioder har jag hatat min kropp och gör fortfarande, inte lika ofta som när jag var yngre, men det händer.
SvaraRaderaDitt ben har blivit ärrat, förstår att det har varit jobbigt för dig, samtidigt ger det karaktär åt ditt utseende och personlighet. Så brukar jag försöka tänka när jag hakar upp mig på någon detalj, gällande mitt utseende.
Kram Diana
nouw.com/minutmaning
nouw.com/diddimelissa