Ja, vilken tur jag hade som var ung på 70-talet. Modet som var då passade mig perfekt och allt var faktiskt inte så kroppsfixerat som det är idag. Visst det var korta kjolar som gällde då också, men många gick ju klädda i långbyxor/jeans med utsvängda ben å det passade mig perfekt med mitt handikapp och ett missbildat ben av alla de operationer som jag genomgått. När jag konfirmerades 1970 så skulle alla ha klänning och klänningarna var ju kort-korta. Jag skulle ju gå till fotografen för att ta foton precis som mina systrar hade gjort, men problemet för mig var mitt “missbildade” ben med alla ärren
Fotona där jag stod upp och benet syntes lade jag undan i en byrålåda och där har dom blivit liggande, men jag tänkte faktiskt på att ta fram dom nån dag å kanske att jag t.o.m kan lägga ut dom på bloggen, jag får se hur jag gör. På en del andra foton där benet syntes klippte jag bort nederdelen så att ingen skulle se hur jag såg ut. Vid fotograferingen på min konfirmation så var det nog sista gången som jag visade mitt ben offentligt. Numera kan jag visa det ibland men jag känner mig fortfarande inte bekväm med det. Ja, i alla fall så var ju modet bra på 1970-talet med de utsvängda jeansen/byxorna, då kunde jag ju dölja benet ganska bra. Numera är allt så kroppsfixerat å det är så många tjejer som opererar brösten, gör “fillers” i läpparna m.m m.m. Undrar hur dom tänker egentligen, dom är ju så fina som dom är innan alla dessa “skönhetsoperationer”, verkligen finare innan alla dessa ingrepp. Dom flesta har ju inget medicinskt som gör att dessa operationer är “nödvändiga” å jag tycker att föräldrar och andra vuxna har ett stort ansvar för att barn och ungdomar idag får en annan syn på utseendet och det “ytliga”.
Jag kan ju ibland undra över hur jag hade tänkt om jag varit ung idag med all denna kroppsfixering, tror ju i alla fall att tonårslivet hade varit betydligt besvärligare å jag gillar verkligen inte denna utveckling som har blivit idag.
Ja, det var mina tankar denna fredag…
Önskar alla läsare en jättefin fredagskväll!
Kram
Nilla
Mitt namn är Gunilla men jag brukar också kallas för Nilla. Jag och min man bor i Ebbalycke som ligger utanför Sölvesborg. Vi har 2 barn, en dotter född 1982 och en son född 1986. Jag har 3 barnbarn: jag är mormor till Alva och farmor till Calle och Lotta. Jag är född med en sällsynt sjukdom som heter Klippel Trenaunay syndrom (Klippel-Trenaunay-Syndrome). Denna sjukdom har varit orsak till att jag fått ytterligare 2 sällsynta sjukdomar, CTEPH (kronisk lungemboli) samt May Thurner syndrome.
fredag 21 juli 2017
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar